Även en poet behöver gräva ibland
Även om det snöar lite då och då så känner man att våren ligger i luften! Det börjar bli dags att ta fram spaden och se till att få trädgården i ordning. Fast i år har vi pratat om att eventuellt göra om hela trädgården från grunden. Så vi kanske hyr en hjulgrävmaskin i Uppsala istället för att använda spade och kratta som vi brukar. Hjulgrävmaskiner får ju jobbet gjort lite snabbare!
Ska fundera lite, och under tiden delar jag med mig av en av de vackraste vårdikterna jag vet.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye, ur diktsamlingen "För trädets skull")